Det är redan den sjätte januari 2026, men först idag blev det årets första löpning. Inte som jag hade tänkt starta året, men jag var med om en liten olycka i badrummet förra veckan och jag har tagit det lugnt sedan dess. Nu är jag tillbaka igen och redo för löpning och annan träning. 

Det känns som evigheter sen jag senast sprang eller tränade, men i verkligheten har det bara gått en vecka. Inte ens det. Löpningen känns fortfarande bra, även om det blivit svinkallt och kommit en massa snö. Idag tassade jag på lugnt och försiktigt. Dels för att förra veckans olycka lite spökar och dels för att det var kallt. Jag tycker inte om att springa när det är för kallt. Smärtgränsen brukar gå vid minus 15. 

Nu var det bara minus sju. Jag tycker det är så bökigt med för mycket kläder på. Otympligt med för många lager, men vill inte frysa heller. Idag hade jag väl inte direkt kallt, jag hade mest stela ben. Fast det var ändå skönt att vara ute en stund. Nu är jag igång igen. Nu kan året börja på riktigt. Första januari spenderades i sängen med hög feber, det är inte så jag ville börja året.

Imorgon är planen att simma och sedan är det öppet. Jag får se vad jag känner för. Ifall det är lika svinkallt som det varit de senaste dagarna, tror jag nog att jag hoppar över löpningen. Hellre tränar jag annat, inomhus. Springa kan jag göra senare, året har ju precis börjat.  

Ett tvåsiffrigt löppass innan årets slut var planen, och en tio kilometers runda blev det förra veckan. En helt vanlig runt gruvan löpning. En av mina favoriter att springa i Pargas. Perfekt längd och bra ställen att stanna och fota på. Lite jobbig i början med två uppförsbackar, men sen får man rulla på nedför länge. Största problemet brukar vara att korsa Skärgårdsvägen. 

Det känns skönt att kunna springa en tio kilometers runda igen. Det brukar vara ett tecken på att jag är i form. Ifall jag kan springa tio kilometer efter jobbet på en tisdag, då kan jag bygga vidare på distansen. När jag vill springa långpass igen brukar jag börja med tolv kilometer för att sedan öka med ett par kilometer per pass. Men då måste jag först kunna springa just tio. Inte gå från sju till tolv. 

Just nu är ju planen inte att springa långpass, men jag har mitt årsmål jag siktar på. Jag tycker mest att det är kul att veta att jag fortfarande kan springa långt. Ish. Allt är ju relativt förstås, men tio kilometer är en start. Det är tvåsiffrigt. För mig känns det annorlunda om jag springer sex sju kilometer eller om jag springer tio. Det är inte alltid så där bara att springa tio kilometer, det krävs ändå lite. Sex kilometer kan jag typ springa i sömnen, men tio är ”långt”. 

Och ja, allt är långt på maraton när du redan sprungit över 30 kilometer. Då är det bra att tänka på såna här pass. Det är bara som att springa runt gruvan, det kan du göra en tisdag kväll efter jobbet, sen är du i mål. 

Igår sprang jag det längsta löppasset sedan maraton. Nästan tio kilometer. Just nu är mitt mål med löpningen att bibehålla snabbheten. Jag tycker att det går bra. Jag är nästan förvånad. Det var en liten svacka där i november, men det har jag senare konstaterat att berodde på vädret. Direkt det blev bara vägar och ingen snö eller halka längre, steg också tempot. Nu är jag tillbaka på låga sjuor igen i tempot. 

Med det sagt, har ändå ett litet mål för slutet av året smugit fram. Jag vill springa totalt 1250 kilometer på hela året. En jämn och fin siffra. Because why not. För tillfället har jag sprungit 1197, så det borde inte vara omöjligt. 

Löpningen känns bra just nu. Jag kan springa i ett okej tempo och kan tydligen också springa långt. Allt är ju relativt förstås, men dagsläget är bra. Jämför jag med tempon jag sprang på sommaren eller med distanser när jag låg i hårdträning inför maraton, är det förstås en annan sak. Men just nu nu, är det bra. Gårdagens pass som var det längsta löppasset sedan maraton visade dessutom att det finns mer i kroppen. Därför är jag också sugen på ett litet mål med tre veckor kvar av året. 

Ett tvåsiffrigt löppass borde jag åtminstone klara av. Och så vill jag kanske springa ett snabbt intervallpass. Eller inte nödvändigtvis intervaller, men ett snabbt pass. Där jag uttryckligen ska springa snabbt och inte lufsa. Ta ut mig. Pusha mig själv lite. Men mest kommer nog löpningen att bestå av lugna pass runt kvarteret typ. 

Planen för hösten och vintern var visst att bibehålla snabbheten i löpningen. Men snälla, hur tänkte jag?! Det går så inte att bibehålla snabbheten i dessa förhållanden. Är det inte snöslask så är det isgata. Eller så är jag bara totalt osugen på att springa. Just för att det är snöslask eller isgata. Eller bara kallt som fan. Jag gör det ändå, för jag vet att det känns bättre efteråt, men det är inte alltid så njutbart under löpturen.

Den här veckan har jag sprungit tre gånger, men snabb är jag inte. Jag lunkar på i tempon kring 7:30 och det är väl inte direkt där jag vill vara. Vissa kilometer går fortare, så farten finns nog där ännu. Trots allt. Just nu tror jag mest att det är förhållandena som stör.

Det är mycket roligare att springa fort på sommaren i dagsljus i shorts och t-shirt. Det är åtminstone lättare att pusha sig själv då. Nu blir jag lite lat, eller bekväm av mig, när det är pissigt väder. Jag orkar inte ta i lika mycket när snön piskar i ansiktet. Dessutom vet jag ju att jag inte behöver ta i lika mycket nu. I juli vet jag att Tallinn maraton väntar om några veckor, i novembermörkret är det bara för mig själv jag behöver prestera. Och då blir jag lat/bekväm. Inte för att jag behöver prestera för någon annan inför Tallinn heller, men det är ändå en annan sak att träna inför lopp än att springa en tisdag kväll. 

Snart är det jul och då får jag vara glad för varje träningspass jag kan göra. Ju närmare jul, desto mer bråttom på jobbet. Det har jag åtminstone lärt mig från tidigare år. Jag kan inte ha träningsplaner eller mål i december.